LINA, en katt jag aldrig glömmer.

1994 föddes min tredje perserkull. Det blev två röda flickor och en svart kille. Det är den ena tjejen jag tänkte berätta lite om eftersom hon fick en stor plats i mitt hjärta. Hon blev döpt till Åkantens Crianza men vardagsnamnet blev Lina.

När det gått några veckor började jag misstänka att det var något som inte stämde hos Lina. Hon hängde inte riktigt med i lekarna med samma fart som de andra och när de var uppe på sängarna så hoppade de två ner men Lina klättrade ner baklänges.

När det var dags för första vaccinationen bad jag veterinären att kolla lite extra på Lina men han kunde inte se att det var något fel på henne. Så gick ytterligare tid och jag blev mer och mer övertygad om att allt inte stod rätt till. Hon sprang på saker och väggar ibland när det var bråttom.

Dags för andra vaccinationen och nytt besök hos samme veterinär som även var ögonspecialist. Nu bad jag honom undersöka Linas syn. Han gjorde en ögonspegling på henne och även på de andra ungarna. Och……..Lina var blind!

Vad skulle jag göra nu? Diskuterade avlivning med min veterinär. Detta ville han inte göra eftersom Lina var så lugn och trygg och harmonisk trots sitt handikapp. Min tanke var “ska jag sätta madrasser nedtill på väggarna”.

Tiden gick och Lina växte upp. Ingen kunde märka att hon var blind. Hon visste var alla möbler, dörrar och allt hon behövde fanns. Hon gick även ut i kattgården och klättrade på de ställningar som fanns där. Gjorde vi någon förändring var det bara att visa Lina detta, sen visste hon hur det var.

Så började hon visa stort intresse för andra honors kattungar, lade sig i deras låda och tvättade ungarna och hon såg så lycklig ut då. Veterinären hade sagt att Linas blindhet var en missbildning hon råkat ut för men den var inte ärftlig. Så jag parade henne.

Lina fick flera kullar, den sista när hon var 8 år, och alla barn och efterkommande generationer har varit seende. Lite kuriosa, en hona i Linas sista kull fick vid ett tillfälle 9 ungar och alla klarade sig.

Ingen av mina honor har varit så duktig med sina ungar. Hon behövde ingen hjälp vid förlossning. En gång hade jag missbedömt tiden för nedkomst så när jag kom från jobbet en dag låg Lina med 5 ungar i lådan. Alla var rentvättade, torra och låg och diade och allt “skräp” var borta. En av Linas avkommor blev Årets katt i den klubb jag då tillhörde.

Lina hjälpte även andra honor som inte tvättade sina ungar ordentligt. Så ofta fanns Lina i lådan hos andra honor och hjälpte till med rengöringen.

Visst hände det små “olyckor” också ibland. Lina brukade få följa med oss ut i trädgården ibland och hon brukade ta det mycket försiktigt där. Men en gång var min mor på besök och hon skulle passa Lina ute. Efter en stund kom min mor och skrek “Riv huset, Lina är under”. Vårt hus är byggt på 1920-talet och har en så kallad torpargrund med “kattgluggar” som var vanligt då. En sådan glugg hade hon hittat och försvann in under huset och från insidan är det nästan en meter upp till gluggen. Men det löste sig. Vi fick ut Lina utan att riva huset.

En annan gång när hon var ute i trädgården upptäckte hon att här var stora ytor att springa på och det bar iväg i full fart. Vi bor ju på en åkant så det bar sig inte bättre än att Lina hamnade i vattnet, men hon hade förstånd nog att vända och komma upp igen. Sen fick det bli slut med äventyren i trädgården, Lina fick nöja sig med kattgården.

Lina blev 13 år gammal och hon lämnade ett mycket stort tomrum efter sig.